Alltså, LOEWE:s nya kampanjdet är som om Wes Anderson och en inredningsarkitekt gick på en LSD-trip tillsammans och bestämde sig för att skapa mode.

Och mitt i allt detta står Josh O’Connor. Han sitter där i sin läderjacka, med en Puzzle-väska bredvid sig. Han ser inte ut som om han väntar på någon, han ser ut som om han är någon som folk borde vänta på. Ni vet, den där blicken som säger: ”Jag har just läst Proust på originalspråket, och nu funderar jag på existensen av dragkedjor.”

Sen har vi Stéphane Bak, som ligger över ett skrivbord och stirrar på sin väska som om den är horoskopsidan i Metro. ”Är jag en våg eller bara vågig i mitt formspråk?”

Och Yang Mi? Hon har en körsbär över ena ögat. Inte ätandes den, nej nej, bara låtandes den vara där. För konst! Jag försökte själv testa det hemma, satte en blåbär på ögonlocket och försökte se dramatisk ut. Slutade med att katten trodde jag var en tårta och attackerade mitt ansikte.

Men det är det här som är så briljant: INGENTING är förklarat. Allt är bara… en känsla. Kläderna? De är som relationer i 30-årsåldern: strukturerade, men ändå flytande. Man vet aldrig riktigt var man är på väg, men man har fantastiskt skurna byxor på sig under tiden.

Och väskorna! Puzzle-väskan har fått en ”biker belt”-twist. Som om den nyss lämnat ett gäng motorcykelpoeter och är på väg till en poesikväll i Berlin.

Jag älskar det. Det är mode som vägrar ge dig svar. Det är som att titta på en Bergmanfilm, men alla har bättre hy och ingen dör i slutet.