Så vi har den här utställningen, ”Thierry Mugler & Azzedine Alaïa: Two Decades of Artistic Connivances.” Och när jag hör ”artistic connivances”, tänker jag: ”Vad är det här? Ett hemligt modeförbund? En modehemlig klubb där designers går runt och ger varandra konstnärliga high fives bakom ryggen?” Jag menar, vi har alla haft vänner som vi inspirerar och pushar oss framåt, men att skapa hela modeimperier tillsammans… det är som om Batman och Robin plötsligt börjar designa kläder istället för att bekämpa brott.

Thierry Mugler och Azzedine Alaïa – två ikoner från 80- och 90-talet. De var som Batman och Robin, fast utan de tightsen och hela superhjälteskapet. Alaïa, den självutbildade mästaren, känd för sin precision och hantverk – tänk Balenciaga med lite extra hetta. Och så Thierry Mugler, som alltid gillade ett bra dramatiskt ögonblick – hans modevisningar var typ som en opera, men med kläder som förmodligen skulle kunna lyfta upp dig och få dig att känna att du var redo för rymden.

Men den riktiga grejen här är deras vänskap. De var som modevärldens Bonnie och Clyde. Men istället för att råna banker, rånade de modevärlden på all sin blyghet. Och så kom de på den där idén: ”Låt oss göra kläder så vackra att folk tappar hakan. Låt oss göra dem så tajta att folk nästan inte kan andas, men ändå ser så bra ut att de inte bryr sig.”

Det här med att dela muses – Zuleika och Mirabelle, förmodligen två personer som aldrig varit på en vanlig middag utan att bli sminkade till modegudinnor – är så modevärldens version av att säga: ”Åh, du kan använda min bil, men bara om du lovar att den ska vara lika fantastisk som när jag körde den.” Så, okej, vi snackar om en vänskap där de båda pushade varandra till att vara ännu mer geniala.

Och låt oss inte glömma det faktum att de var så bra vänner att Mugler hjälpte till att organisera Alaïas första New York-visning. Det är som om du inte bara har en vän som säger ”du borde göra det här” utan också tar tag i hela processen och bokar stället, hyr ljudsystemet, ordnar catering och ser till att alla är där. Det är verklig vänskap, eller en riktig chef.

Så nu, i Paris, har vi den här utställningen där vi får se över 40 Mugler-plagg bevarade av Alaïa, som om han var den där vännen som sa: ”Jag ska ta hand om dina grejer, så att de aldrig förlorar sin glans.” Och där står vi, i en konstfull katedral av mode, och tänker på vad som hade hänt om vi alla hade haft en vän som pushade oss till att vara bättre på jobbet, i livet, i mode. Men kanske inte lika snyggt som de här två – för att vara ärlig, skulle vi alla förmodligen vara en smula borttappade i deras garderober.